Cykelhat.

Jag hatar min cykel och min cykel hatar mig.

Om någon har ett tips på hur man tämjer sitt tvåhjuliga trampmonster så lyssnar jag mer än gärna.

Röyksopp i Slottsskogen.

Det blir dansdansdans, skratt och livemusik i Slottsskogen även denna sommar, ingen tvekan om det.

Röyksopp är bokade, jag applåderar och tackar så hemskt mycket.

Det luktar blöt hund.

Vissa dagar spelar knottrig hud och iskalla tår ingen roll.

Vissa dagar inser jag hur mycket jag faktiskt värdesätter de där små, små sakerna i vardagen, de där små, små sakerna som man så ofta bara låter passera förbi utan att riktigt känna efter. Jag är där jag vill vara, där jag aldrig trodde att jag skulle vara. Jag känner mig tillfreds med mig själv, ja jävlar, tillfreds.

Samla kraft.

Jag kommer inte igång och jag vet inte varför. Det finns inte därdärdär jag vill att det ska vara.
Prestationsångesten förstör, som vanligt.
Igår tog jag en lördagskväll utan vänner, utan dans, utan musik, utan alkohol och utan skratt.
En välbehövlig paus för att plåstra om mig själv efter tre veckors intensivt flängande.
Jag har nog aldrig haft så roligt i hela mitt liv, men jag känner också att jag behöver landa och reflektera lite. Skratta lite åt bilder, ha lite vardag, samla lite kraft så att jag kan fortsätta njuta av sommaren och göra precis det jag vill.

Mamma, pappa, lillebror och hund kom hem igår, jag har saknat dem.
Tänk va lite distans kan göra.

Krig.

Äntligen har startskottet avfyrats och kriget i skogen inletts.

Att plocka svamp är ingen barnlek, att plocka svamp är en kamp, en kamp mellan mig och tusen åderbråckstanter.

Jag har min schäfer, jag har min svampkniv, fina månader väntar.

Puss&Kram.

Back in business.

Jag ger Arvikafestivalen tusen tummar upp och applåderar århundradets bästa festivalgäng:

Faster Linda, Magnus, Anders, Valle, Betty, Lisa, Maja, Gyllen, Matte, Tomas, Mange, Maria, Gittan, Ann, Ulle och Tore.

Jag bugar, bockar och tackar, jag har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv.

Fem dagar.

Jag har haft fem underbara dagar i Göteborg.
Fem dagar tillsammans med världens bästa vänner svettandes i solen med 6 liter sangria.
Fem dagar skrattandes, gråtandes, kramandes på en balkong, på en gräsmatta, på en bänk i göteborgsnatten.
Fem dagar och oj vad livet känns lätt.

Tre. Två. Ett.

Sommarlov på hjärnkontoret och en matt desperation över min oförmåga att skriftligen uttrycka någonting över huvud taget.
Jag har aldrig varit speciellt raffinerad i mitt komponerande av ord, snarare tvärt om.
Just nu handlar det inte om att förfina en text, försöka hitta små enstaka ord som nålar fast känslan precis därdärdär. Just nu handlar det om att jag saknar en bas, saknar en utgångspunkt som automatiskt får mig att spåna och faktiskt vilja formulera mig.
Jag vet inte vad det beror på, det enda jag vet är att jag saknar det.

Paus.

Livet lallar på bra. Glädje och fina känslor i magen, en strålande sol och pyttesmå kantareller i skogen.
På torsdag tar jag sommarlov och sätter mig på ett tåg, eventuellt i en bil, tillsammans med mina fina vänner för att spendera helgen i Göteborg.
Avstamp i väst och sommaren är min.

Blomsterkrans.

Jag har spenderat många av mina somrar i en stuga på landet.

Det var somrar med jordgubbsplockande, midsommardansande, kvällsdopp, sommarkatter och allting annat som låter sådär utnött och klyschigt. Men jag älskade mina somrar, jag älskade att vara fem år och sitta på stentrappan och äta jordgubbar och grädde, jag älskade att stå på en brygga tillsammans med min pappa på kvällskvisten med ett metspö i händerna fokuserandes på det vitröda flötet samtidigt som myggorna inade runt omkring oss.

Jag har så många fina sommarminnen, minnen som gör mig glad, minnen som jag aldrig kommer förtränga.